Uddevalla

Jag hade överliggning i Uddevalla häromdagen. Överliggning innebär att vi sover på annan ort, oftast för att det tåg vi åker dit med sent på kvällen inte ska gå tillbaka utan avgår tidigt på morgonen dan därpå. Nu hade jag det bättre än så, jag kom till Uddevalla kl21, och behövde inte åka förrän 12 dan därpå. Tog en runda på stan på kvällen, hungrig, kollade in utbudet av kvällsöppna restauranger vilket inte var så stort, men Harrys var öppet, och där kunde jag köpa en klyftpotatis med extra sallad och sås till, och en god veteöl till det. Så kul var det väl inte att sitta där, men det är ändå nåt visst med att sitta och ha det gött på betald tid. Gick sen till rummet (vi bor i rum på stationshuset i Uddevalla, så det är inte lika lyxigt som i Borås och Alingsås där vi får hotell med frukost) och käkade jordnötsringar och såg på tv.

På morgonen tog jag en runda för att utforska strandpromenaden. På ett ställe kunde man välja lätt eller svår väg. Svår väg innebar där att man klättrade över ett berg, insåg att man inte kom nån vart, och fick klättra tillbaka över samma berg igen och gå in på den lätta vägen. Ganska svettig när jag till sist kom fram till badplatsen, som inte var speciellt mysig med industrier runt om, men det blev ett dopp i alla fall, ganska snabbt och kallt, och jag var rädd för brännmaneter (ska vara ovanligt många och stora i år har jag läst) och kunde inte slappna av. Hamnar inte högt på årets badlista, det doppet. Sen gick jag lite längre på en häftig brygga de byggt längs med en klippkant, tills jag insåg att jag hunnit döda hela förmiddan och måste tillbaks om jag skulle hinna äta nån frukost.
Jag har svårt att förstå mig på kollegor som gnäller över långa uppehåll nånstans. En sak om vi inte skulle få betalt för dötiden, men det får vi ju. Går ju alltid att hitta på nåt, ta sig en utforskarrunda, gå och handla, och om inte annat sitta och läsa en bok.

Jag har varit lite sugen på att bli lokförare, men har insett att jag är för rädd för att klanta mig, och det räcker fint med att vara tågvärd. Insikten förstärktes när jag var med om en stoppkörning nyligen. Stoppkörning är när lokföraren av misstag och ouppmärksamhet kör mot röd signal. Det ses som allvarligt, och det som händer då är att säkerhetsanordningen griper in och tvärnitar tåget, föraren får sen inte köra tåget en meter till, utan tas ur tjänst, drogtestas och utreds, och sen sätts det upp lappar om incidenten på alla rastlokalers anslagstavlor. Det är såklart viktigt och bra att säkerhetsrutinerna är så hårda, men hård blir också ångesten hos den stackars föraren som bara tappat koncentrationen några sekunder. Jag kan bara tänka mig in i hur jag själv skulle älta detta om och om igen, så mycket som jag ältat vissa misstag som jag gjort. Jag har gjort värre grejer än en stoppkörning i mitt arbetsliv såklart. Det mesta går att skratta åt i efterhand, som när jag råkade bryta av armen på den där förlamade tanten. Det är en gammal serie som ni nog redan läst, men så här gick det till i alla fall:
(högerklicka och öppna i ny flik för att förstora)