Gräfsnäs

Gräfsnäs, några mil utanför Alingsås, var inte min utflyktsidé, utan något Nicke surrat om länge, med argumentet "Olle Ljungström bor ju där". Så idag drog vi dit. Hoppade av bussen nån hållplats för tidigt, men hittade snart ner till en superfin badplats vid sjön Anten,  gick förbi en bäck med en kvarn, och så borta på en gräsplan såg jag nån som stod med en fin häst. Det var visst hästpremiering där idag, bedömning av avelshästar. Stod och tittade på det ett tag, riktigt härliga nordsvenskar som gnäggade energiskt till varann. Även Nicke var entusiastisk, speciellt som vi såg filmen War horse igår kväll. 
Sen gick vi och köpte varsitt paket små sesamkakor och en lyxig rättvisemärkt läsk i informations-kiosken, och tittade på slottsruinen. Den var inte jätteimponerande, vi betalade inte det frivilliga inträdet, för det tyckte vi inte det var värt, men annars var det väldigt fint däromkring, och go sjöutsikt.
Badet var fantastiskt. Det blåste åt helt rätt håll, så vi var i och simmade rätt länge. Anten kommer nog hamna högt på årslistan. Sen gick vi runt ett tag tills bussen skulle gå, kollade på museijärnvägen (ska nog åka det ånglokståget nån annan gång), och dödade tid.

En utflykt till Gräfsnäs rekommenderas. C:a 2 timmar är lagom att spendera där, om man som vi håller ett icke stillesittande tempo. 

Uddevalla

Jag hade överliggning i Uddevalla häromdagen. Överliggning innebär att vi sover på annan ort, oftast för att det tåg vi åker dit med sent på kvällen inte ska gå tillbaka utan avgår tidigt på morgonen dan därpå. Nu hade jag det bättre än så, jag kom till Uddevalla kl21, och behövde inte åka förrän 12 dan därpå. Tog en runda på stan på kvällen, hungrig, kollade in utbudet av kvällsöppna restauranger vilket inte var så stort, men Harrys var öppet, och där kunde jag köpa en klyftpotatis med extra sallad och sås till, och en god veteöl till det. Så kul var det väl inte att sitta där, men det är ändå nåt visst med att sitta och ha det gött på betald tid. Gick sen till rummet (vi bor i rum på stationshuset i Uddevalla, så det är inte lika lyxigt som i Borås och Alingsås där vi får hotell med frukost) och käkade jordnötsringar och såg på tv.

På morgonen tog jag en runda för att utforska strandpromenaden. På ett ställe kunde man välja lätt eller svår väg. Svår väg innebar där att man klättrade över ett berg, insåg att man inte kom nån vart, och fick klättra tillbaka över samma berg igen och gå in på den lätta vägen. Ganska svettig när jag till sist kom fram till badplatsen, som inte var speciellt mysig med industrier runt om, men det blev ett dopp i alla fall, ganska snabbt och kallt, och jag var rädd för brännmaneter (ska vara ovanligt många och stora i år har jag läst) och kunde inte slappna av. Hamnar inte högt på årets badlista, det doppet. Sen gick jag lite längre på en häftig brygga de byggt längs med en klippkant, tills jag insåg att jag hunnit döda hela förmiddan och måste tillbaks om jag skulle hinna äta nån frukost.
Jag har svårt att förstå mig på kollegor som gnäller över långa uppehåll nånstans. En sak om vi inte skulle få betalt för dötiden, men det får vi ju. Går ju alltid att hitta på nåt, ta sig en utforskarrunda, gå och handla, och om inte annat sitta och läsa en bok.

Jag har varit lite sugen på att bli lokförare, men har insett att jag är för rädd för att klanta mig, och det räcker fint med att vara tågvärd. Insikten förstärktes när jag var med om en stoppkörning nyligen. Stoppkörning är när lokföraren av misstag och ouppmärksamhet kör mot röd signal. Det ses som allvarligt, och det som händer då är att säkerhetsanordningen griper in och tvärnitar tåget, föraren får sen inte köra tåget en meter till, utan tas ur tjänst, drogtestas och utreds, och sen sätts det upp lappar om incidenten på alla rastlokalers anslagstavlor. Det är såklart viktigt och bra att säkerhetsrutinerna är så hårda, men hård blir också ångesten hos den stackars föraren som bara tappat koncentrationen några sekunder. Jag kan bara tänka mig in i hur jag själv skulle älta detta om och om igen, så mycket som jag ältat vissa misstag som jag gjort. Jag har gjort värre grejer än en stoppkörning i mitt arbetsliv såklart. Det mesta går att skratta åt i efterhand, som när jag råkade bryta av armen på den där förlamade tanten. Det är en gammal serie som ni nog redan läst, men så här gick det till i alla fall:
(högerklicka och öppna i ny flik för att förstora) 

Det är nåt fint med Mjörn

ändå.

ändå.

Det är nåt fel på Mjörn

Imorse var det fullt av simskoleungar nere vid badplatsen. "Ska vi gå och titta på termometern" sa simfröken, och jag lyssnade med ett halvt öra, precis slängt av mig svettkläderna och på väg att hoppa i. "Sexton och en halv grad, det är en halv grad varmare än i måndags!" sa fröken entusiastiskt. Jag hoppade i. Småbarnen ropade från bryggan "Är det kaaaallt??" Och jag sa "Ja, det är ganska kallt", och fröknarna tittade lite argt på mig för de tyckte nog jag borde ha använt en pedagogisk lögn där, men det föll mig inte in.

Alltså, vad är det för fel på Mjörn? Har trott att det var kallt överallt, men nu har vi ju badat runt lite i både Delsjön och den nya sjön vi provade igår, Kvarnsjön utanför Alingsås, och det var minst 19 grader i båda två, underbart simbehagligt. Varför bor just vi vid en så kall och dålig sjö? Kan vi få hyresavdrag för det?

Lerums nattliv

Igår var en fin dag. Red ut i skogen en skön sväng med bästa hästarna och Kerstin, mötte sen Nicke på stan och vi stack bort till Delsjön och badade. Kanske årets bästa svenska dopp hittills. Så kände vi för en öl nånstans, och Nicke drog med mig till sitt gamla hak oopsy daisy på Hisingen. Där var det inte så kul, så vi spelade biljard på ett annat ställe och tog en öl till. Det var roligare. Gick in till stan över bron för att ta 22.17-tåget, men vi var ännu inte helt färdiga med kvällen, utan kände att just exakt nu var det faktiskt läge att ta en öl i LERUM på vägen hem. Jonsered, Stenkullen och Norsesunds krogliv har vi utforskat redan, men aldrig Lerums.

Väldigt lugnt och skönt var det i Lerum. Restaurangen Le Rum var stängd. Pizza-kebab-krogen var stängd. Thai-kina-haken var stängda. Kändes inte helt lovande, men målmedvetet klev vi vidare mot Aspedalen, nog fanns det väl nåt efter vägen där? Stängt. Alldeles lugnt och tyst överallt. och tågen går bara en gång i timmen nu om julikvällarna. Nicke tyckte vi skulle gå tillbaka till Lerum station för att döda tid, men jag vägrade, gick hellre vidare mot Aspenäs camping i så fall, kanske att där åtminstone fanns en liten campingkiosk där man kunde köpa en folköl och en delicatoboll. Så vi fortsatte gå bredvid motorvägen och järnvägen och kom till sist till en camping där vi gnällde en stund över hur omysigt det såg ut att ha husvagnarna uppställda så nära motorvägen. Det fanns såklart ingen kiosk där, men när vi gått tillbaka till Aspedalens station var det i alla fall bara en kvart tills tåget gick.

Lerums nattliv uppfyller inte den moderna livsstilsbloggens högt ställda krav och får därmed betyg 1 av 10.

Liseberg

Stack och såg Jakob Hellman på Liseberg ikväll. Inte för att jag hade lust med det egentligen, men jag hade ännu mindre lust att vara hemma. Ganska disharmonisk till sinnes. Spelningen var över förväntan. Jag gillar Jakob Hellman, men hörde efter nån tidigare spelning att han var usel live. Jag tyckte han var rätt skön, och några nya låtar var riktigt fina. Så det var kul att se honom, men det hjälpte tyvärr inte mot obalansen jag hade i mig. Jag tänkte att en tillräckligt kraftig åktur kanske kan skaka till det så det blir ordning på det hela, och gick och köpte kuponger till kanonen. Dyrt. Jag har aldrig åkt på den åtråvärda platsen längst fram förut, så ställde mig tjurigt bland tonåringarna i den kön. Det var härligt, och det funkade, jag blev gladare.

Många säger att de vågade allt när de var små, men blivit  fegare och fegare med åren. Det gäller verkligen inte mig. Jag gillar de tuffaste åken på Liseberg nu, men när jag var liten vågade jag bara åka kaffekoppen. Jag var rädd för precis allt då, till och med kattungar och myggor. Nu klarar jag av så respektingivande varelser som älgar och fästingar. Det enda jag fortfarande är rädd för är folk. Och att cykla/köra bil i trafik (men det kanske kan räknas in under folk).  Och de lite större spindlarna. Och stenar under vattnet i sjöar man simmar i, men det är helt hanterbart. Fast jag ska aldrig hoppa i den där tjärnen som grannen brukar bada i , där det finns gamla bryggpelare som står rakt upp från botten. Jag skulle inte ha badat i den tjärnen ändå, den är liten och skabbig, och vi har en jättefin stor sjö alldeles nära här. Imorgon blir det nog havet. En grej till är jag rädd för - brännmaneter. Det var jag å andra sidan aldrig rädd för när jag var liten, för det fanns inte på den sidan om Sverige där jag badade då.

Födelsedagsmusikerna

Nån gång i höstas började vi med att lyssna på födelsedagsbarn varje dag. Det finns ett par bra sidor som listar detta, kändisars födelsedagar och musicians birthdays. Så är det bara att snoka upp artisterna eller deras band på Spotify. Idag t.ex. fyller Vince Clarke från Erasure år, nån i Barenaked Ladies, nån i Boyzone, och en hel drös med artister jag aldrig hört talas om och just nu utforskar.

Det ger en rätt stor variation på ens musiklyssnande, ganska lärorikt också, och lite spännande varje dag. Ibland är det flera bra på samma dag, då är det gött, andra dagar är det helt hopplöst, bara one hit wonders,  italienska smörsångare,  fåniga punkpopband och trista rockgubbar.  Idag verkar rätt hyfsad hittills. Taylor Dayne, vad kan det vara? Aha, hon som sjunger Nickes gamla favoritlåt "tell it to my heart". Aaron Tippin då? Klassisk countrygubbe. Lite mysig. Japanskan Minami Keisuke finns inte på spotify, Steph jones däremot, 29 år, introt till hans hit låter precis som Take on me, men jävligt mycket sämre låt. Usch vilket smör. Nä, sätter på nån svensk, Peter Tägtgren, bandet Hypocrisy. Hårda grejer, kanske inte riktigt i min smak, men grattis ändå Peter, 42 år idag. 

Så kan man lyssna på de här och hoppas att de har det bra på sin födelsedag, fast en del har redan dött, som Laura Branigan (hade nån 80-tals-hit), hon skulle ha fyllt 55 idag, men fick en hjärnblödning och dog i sömnen för åtta år sen.


  

Ytterligare ett tidsfördriv, som om det skulle behövas

Jahapp, vad är detta nu då? En ny blogg? Jag har ju redan två, räcker inte det? Näe. Den ena bloggen, som var tänkt att följa mitt serietecknar-musikprojekt Mellansnack, den uppdaterar jag ju ändå aldrig, kanske för att jag får prestationsångest. Den andra bloggen är jag å andra sidan mycket ihärdig med att uppdatera, men styr inte över innehållet då det är mitt femton år yngre jag som skriver, och hon lever just nu ett så tråkigt liv att hon bara skriver korta anteckningar typ "Normal dag. Halvbra humör. Åt hos mormor. Lugn kväll. Såg på tv.", och jag somnar snart, inte ens nåt litet förälskelseältande bjuder hon på, sjuttonåringen.
Så senaste veckan har jag känt mig sugen på att börja blogga. Nu börjar jag.