Hem från morgonjobbet, svettig, seg och småillamående. Av med den klibbiga och skavande uniformen, på med shorts, packa ner en tvål och en handduk och så går vi barfota ner, jag och min badkompis/livskamrat. Gruva sig lite på bryggan, så ett chockhopp ner, och hetsiga simtag över till stegen. Skönt att tvåla in sig, lättare att gå i andra gången, simmar över till andra stegen igen, och det är faktiskt inte helt outhärdligt att simma nu, kan nog vara 15 grader i alla fall. Uppfriskade, pigga och lyckliga klär vi på oss och går hem. En ny lång badsäsong är här!
Nu börjar jag bli lite tjock. Inte så att det syns så mycket under kläderna, men nog finns magen där. Väntar på att känna tydligare sprattel, har trott mig känna nåt men kan inte skilja det från allmänt gasbubbel och konstiga nervryckningar, så jag vet inte riktigt. På ultraljudet såg han i alla fall ut att ha det bra och busa runt en del, men det känns fortfarande lite overkligt att han verkligen är därinne.
Sen ser det ut som att denna sommar kan tvingas bli lite lugnare aktivitetsmässigt, då jag nog börjar känna av foglossning. Det är en smärta som man kan få för att bäckenlederna blir mer töjbara och då belastas mer. Än så länge känns det bara som en lätt träningsvärk när jag rör mig. Men jag kommer nog få ta det lugnt. Börja gå sådär lugnt och långsamt som normalt folk i stället för att ta de vanliga älgkliven. Jag är nog lite ovan vid att vara fysiskt begränsad, för jag störs rätt mycket av tanken på att inte kunna ta de vanliga cykelturerna och långpromenaderna, men så länge jag tar mig ner till Bergsjödal ett par gånger om dan så får jag ju vara nöjd. Om inte annat får Nicke köra mig i skottkärra och tippa i mig från bryggan tänkte jag.
Ikväll ska jag på after work med jobbet. Äta lite taco-buffet som nog är väldigt vegtorftig, och hoppas på att få mig en alkoholfri öl. Kan bli hur som helst, skitstelt eller supertrevligt. Det är det lustiga med mitt jobb, vi är så otroligt många kollegor och så olika i bakgrund, åldrar, intressen och personlighet. Vissa synkar man jättebra med och har en massa att prata om, andra lite mindre, och ytterligare andra får man aldrig en chans att lära känna för att man råkar jobba så olika tider. Ibland säger man "hej, längesen, har du varit på semester eller?" och den andra svarar"Nej, har du?" Det kan av ren slump gå månader utan att man ser en person. Ändå finns det en känsla av sammanhållning och att höra ihop. Jag gillar att det aldrig kan bli riktigt gängigt på det där obekväma sättet när det är uppenbart att vissa är med och andra inte.
