När vi satt i bilen på väg till förlossningen och sjöng med till bob hund "Nu är det väl liten Bob på gång... vi tycker att väntan börjar bli lååång!" var vi lite överrumplade. Jag skulle ju gå två veckor över tiden, inte föda barn nu, flera dar före beräknat. Jag hade inte ens hunnit bli riktigt nervös. Medan Nicke handlade nattgodis inne på Ica gick jag runt med mina värkar på parkeringen, hann få tre stycken. Fortfarande hade jag känslan av att det här är nog inte på riktigt, det är bara förvärkar och jag är mesig som åker in, de kommer skicka hem oss. Det var först när vi kom in i undersökningsrummet och barnmorskan sa att jag var öppen 5 cm som jag fullt insåg att nu bär det av.
Sen flöt det på i lagom takt. Jag hade ju inte gått nån profylaxandningskurs, men märkte att det funkade bra att sjunga genom värkarna, och i pausen emellan komma på vilken låt jag skulle sjunga nästa värk. Det var en bra avledning och funkade bättre för mig än lustgasen som jag inte fick ut så mycket av. I början var det fina inlevelsefulla indie-låtar, sen övergick det i allt möjligt improviserat, och när det började göra rejält ont lät det enligt Nicke riktigt illa: "ra ra ra ra ra jävla värkar jävla värkar". Det var då jag bad att få bedövning, och doktorn kom och skulle lägga, men sa "ni får föda barn i stället" för jag var fullt öppen och skulle snart börja krysta.
Sen gick det inte att sjunga mer. Värkarna ändrade karaktär när barnets huvud passerade på ett ställe som orsakade spyreflex(utan att jag spydde), men det var faktiskt skönt som kontrast till den nästan outhärdliga gnagande smärtan som varit innan. När jag sen fick börja krysta var det också nästan skönt, tills vi kämpat på ett tag och jag kände att det här går ju aldrig, hur ska det här barnet kunna komma ut, det tar ju stopp! Var ganska slut och ynklig där, och ville knappt vara med längre, men barnmorskorna peppade på, och till sist kom ögonblicket när de sa att nu är det bara en krystning kvar... och så kom han. En liten skrikande och alldeles hel och fin riktig bäbis. Våran Bob.
Första dagarna nåt slags förälskelserus, trots min mörbultade kropp (det där med att "se fram emot att få tillbaka sin kropp efter förlossningen" kan vi glömma. Jag var ju betydligt raskare och mer välmående som höggravid). Sen kommer verkligheten. Är det så här det är? Panikvakna nätter, amningsklaustrofobi. Borde jag känna mer kärlek? Borde jag njuta mer av det här i stället för att räkna de oändliga dagarna och önska mig en ettåring?
Men sen vänder också det. Jag längtar fortfarande efter ettåringen, men det här fungerar, det går lättare och lättare i takt med att vi kommer in i rutinerna. Och jag älskar mitt lilla barn, lite mindre kanske när han klockan fem på morgonen vägrar sova, ligger och snappar efter min ömma bröstvårta utan att äta, och skriker när jag tar bort bröstet, men desto mer när han nöjt ligger i min famn och tittar på världen med stora ögon, då och då med ett litet smajl som drar förbi i hans ansikte.
Han är ett kärt barn, förutom olika Bob-varianter heter han också Hacke hackspett och Lilla igel. Hackspetten utifrån hans sätt att dunka huvet mot bröstet på både pappa och mamma i sin jakt på tutte, och Igeln efter hans beteende när han väl får den. Mat är hans enda mening här i livet. Han blir ofta frustrerad och ledsen när han ätit och är mätt och det inte finns nåt mer att göra, även om han alltmer nu också har sina goa perioder då han är vaken och nöjd. Så här små bäbisar är väldigt gosiga, men inte så värst roliga. Det ska bli härligt att följa hans utveckling, få alltmer kontakt, leka och busa med honom.
Denna morgon är den första på snart 6 veckor som jag vaknar utsövd. Bob har sovit från halvtvå till elva, förutom en amningstimme vid sextiden och lite småvaknanden som bara kräver en napp i munnen för att somna om igen. Då hade han som vanligt haft en lite tuff kväll, lite magknip, och inte så glad. Det bästa att göra då är att sätta honom i bärselen och dansa till Bandit rock-radion, då blir han alltid lugn, så det har blivit rutin nu om kvällarna. Det är mycket rutin nu. På morgonen upp och amma, sen går Nicke och Bob ut på en långpromenad så att jag får lite egentid för frukost, internet och skitande. De kommer tillbaka, Nicke lagar lunch, Bob vaknar och ska ha mat igen. Efter det är det jag som tar en barnvagnspromenad medan Nicke diskar och grejar, och så en lång varm dusch för att brösten ska må gott. Sen drar Nicke oftast på pingis medan jag och Bob däckar tillsammans i tv-soffan, han brukar få sova på min mage. Så framåt kvällen inser Bob att han sovit bort hela dagen och det är dags för vakenperioden, och så blir det äta, vara go, äta, skrika, och rockradio fram tills läggdags. Nätterna är det enda som inte går riktigt på rutin, de vet man aldrig hur de blir. Men det funkar ju, det verkar onekligen stämma, det där om att man får nåt föräldrahormon som gör att man pallar sömnbrist på ett helt nytt sätt. Jag skulle ju kunna sova mer på dan om jag vore jättetrött, men det är jag inte.
Så småningom, när det inte är så spädbarnsförkylningskänsligt som det sägs vara så ska vi ut och röra på oss mer. Gå på barnvagnsbio och babysim, ta tåget till alla stormförtjusta far-och mor-föräldrar, fastrar och morbröder. Nu lullar vi på här i babybubblan och har det ganska så bra.
