Mina medryttarhästar

Idag var en fin dag hos mina älskade favorithästar Léttir och Skinfaxi. Jag är och hälsar på dem en dag i veckan, och tycker att det är dags för en presentation. 

Léttir, den söta fuxen med ponnyglimt i ögat, har jag nu känt ett tag. Jag började rida honom för drygt två år sen, och han är en väldigt go personlighet. Liten och tuff, härskar med ibland brutala gester över de andra hästarna i hagen, men är vänlig mot människor. Mycket smart, knyter loss sig själv med tänderna om man binder upp honom, har lärt sig öppna en och annan grind, och ser en morot på tre mils avstånd. Han är fin och lyhörd att rida, har en underbar barbackarygg, är trygg, pigg och glad men kan välja sina egna vägar (gärna rakt genom en stor buske) om man inte ser upp. Idag red vi i padocken en stund, lite skänkelvikning, volter, trav och tölt, och det gick kanon. Det kom en tjej och ställde sig och tittade på oss, hon väntade på någon, och då brukar det ju gå åt skogen, men inte idag, fina lilla hästen töltade på som bara den, och blev sen jätteglad när han fick äta upp tjejens äppelskrutt. 

 Visar den fina bilden från när vi tävlade också, en dressyrklass för islandshästar i spöregn, där vi lyckades komma trea trots att flera moment gick åt skogen. Kul hade vi i alla fall! 

Den bruna skönheten heter Skinfaxi. Det är samma ägare som har både Léttir och Skin, och numera varierar jag och rider båda två, (ibland på samma dag) och det är rätt kul med två olika hästar. Han är lite yngre, töltar inte så mycket än, men det är på väg. Har en aning mer krut i sig än Léttir, i alla fall vissa dagar, och idag var definitivt en sån dag. Vi red längs en mjuk fin ridväg vi kallar Gazaremsan, och där är det långa härliga sträckor att ösa på i galopp, och det gillade vi idag. På hemvägen hade vi några diskussioner angående tempot, där jag tyckte att vi kunde ta det lite lugnt vissa bitar, och han tyckte det var fånigt av mig,  men gav med sig.  Han har en riktigt härlig galopp, och lägger in lite  pass emellanåt, vilket ju också är festligt även om det inte är riktigt meningen.

 

 

Hänt i september månad

Tagit mig fast anställning på tåget, 50%. Det är en trygghet, men också en annan slags ofrihet än att vara timanställd, såklart.

Insett att jag under min ganska långa paus från serietecknandet inte saknat det ett dugg, så det är väl lika bra att lägga ner.

Tagit ett ordentligt snack med mig själv som sa att jag inte behövde bli så dramatisk, och att det är helt okej att jag är vandrare, islandshästryttare, musiker, låtskrivare, filmnörd, kattägare, flickvän, kompis, syster, dotter, svampplockare, ölkännare, tågvärd, småstadsutforskare, triathlet, vegburgarfestfixare, bokplöjare, vattendjur, OCH serietecknare. Det är inte bara okej, det är skitbra! Och det är såklart inte första gången jag haft detta snack med mig, men för varje gång blir jag väl lite klokare och just nu känns allt bra.

Haft en otroligt segdragen förkylning med överjävlig hosta.

Firat två och ett halvt med Nicke. Vi såg på en paralympics-pingisfinal hos lillebrorsan och sen drack vi några öl.

Gjort ett överraskningsbesök i Gävle när Pappa hade spelning med sitt Neil young-tribute-band.

Haft Mamma på mysigt besök.

Tillsammans med ett par dotterbolagare jobbat ihop ett program för en serie-workshop i Skövde, som tyvärr kanske inte blir av p.g.a. för få anmälda.

Varit på serietecknarfester under bokmässan, men inte gått på själva bokmässan för den är bara jobbig.

Men framför allt har jag plockat svamp, spanat på svamp, ätit svamp, läst om svamp i böcker och på nätet, och gått på svamputställning och "fråga experten vad du har i korgen"-träffar. Har utvecklat mig ännu mer sen förra hösten, och provat en del nya sorter. Tegelkremla, svedkremla, olivvaxing, fjällig bläcksvamp bland annat. Svampen på bilden ovan hittade jag i en kohage och ägnade en hel dag åt att fundera ut vad det kunde vara, lade till och med upp bilden i ett forum för svampnördar, men de var inte helt överens. En trodde mjölskivling, en fläckrussling och en annan mörk tuvskivling. Själv tror jag det är en pudrad trattskivling. Att det i alla fall inte var en dödligt giftig art stod klart, men jag vågade inte mer än att smörsteka den, ta en tugga (jättegott) och spotta ut igen. En del av tjusningen med svamparna är väl att det kräver sin kunskap. Ska jag äta nåt så är jag tvärsäker på vad det är. Ska jag smaka nåt så är jag tvärsäker på att det inte är något farligt. Men att bara gå och jaga gula kantareller hade varit trist, det är peppande att utvidga kunskapen och kunna klassificera både det ena och det andra därute på vilserundan över skogsberget.

 Det finns folk som är värre. Läste nånstans att nån galen entusiast medvetet hade plockat den dödsgiftigaste vita flugsvampen, stuvat den på bästa sätt och stoppat in i munnen bara för att en gång få känna hur den smakade, och sen spottat ut, och sagt att det var den godaste svamp han nånsin provat.