Liseberg

Stack och såg Jakob Hellman på Liseberg ikväll. Inte för att jag hade lust med det egentligen, men jag hade ännu mindre lust att vara hemma. Ganska disharmonisk till sinnes. Spelningen var över förväntan. Jag gillar Jakob Hellman, men hörde efter nån tidigare spelning att han var usel live. Jag tyckte han var rätt skön, och några nya låtar var riktigt fina. Så det var kul att se honom, men det hjälpte tyvärr inte mot obalansen jag hade i mig. Jag tänkte att en tillräckligt kraftig åktur kanske kan skaka till det så det blir ordning på det hela, och gick och köpte kuponger till kanonen. Dyrt. Jag har aldrig åkt på den åtråvärda platsen längst fram förut, så ställde mig tjurigt bland tonåringarna i den kön. Det var härligt, och det funkade, jag blev gladare.

Många säger att de vågade allt när de var små, men blivit  fegare och fegare med åren. Det gäller verkligen inte mig. Jag gillar de tuffaste åken på Liseberg nu, men när jag var liten vågade jag bara åka kaffekoppen. Jag var rädd för precis allt då, till och med kattungar och myggor. Nu klarar jag av så respektingivande varelser som älgar och fästingar. Det enda jag fortfarande är rädd för är folk. Och att cykla/köra bil i trafik (men det kanske kan räknas in under folk).  Och de lite större spindlarna. Och stenar under vattnet i sjöar man simmar i, men det är helt hanterbart. Fast jag ska aldrig hoppa i den där tjärnen som grannen brukar bada i , där det finns gamla bryggpelare som står rakt upp från botten. Jag skulle inte ha badat i den tjärnen ändå, den är liten och skabbig, och vi har en jättefin stor sjö alldeles nära här. Imorgon blir det nog havet. En grej till är jag rädd för - brännmaneter. Det var jag å andra sidan aldrig rädd för när jag var liten, för det fanns inte på den sidan om Sverige där jag badade då.